Mitt raka svar är: Ja! Och att vi bör göra detta med högsta prioritet! Varför det?
Först vill jag klargöra för skeptikern (med all rätt, fortsätt vara skeptisk tills du känner dig "klar"!) att "träna på närvaro" absolut kan låta paradoxalt. Närvaro ÄR ju redan, så hur ska vi kunna träna på den?

Det jag syftar på är UPPLEVELSEN av närvaron. Vi har alla sett och upplevt (och lidit av) vad stress gör, både för oss själva och våra nära. Stress blockerar, skapar missförstånd, förminskar och komprimerar (perspektiv, flöde, uttryck...) och detta i sin tur leder alltid (!) till minskad energi, glädje, inspiration och lösningsfokus, vilket sedan i sin tur leder till stängdhet, irritation, rädsla, oro, ångest, obalanser, stagnation, smärta, sjukdom... Stress med olika symtom och namn.

Så, om vi tränar på vad upplevelsen av närvaro är, så kan vi åter connecta med upplevelsen och på detta sätt förhindra stress. Det går nämligen inte att uppleva stress och närvaro samtidigt, precis som man inte kan uppleva rädsla och kärlek samtidigt. 

När vi tränar på upplevelsen av närvaro öppnar vi upp spacet inom oss, det vi är djupt inombords som är frid, kärlek, ro och balans. Har vi upplevt detta vet vi, och det är det vi är ute efter i träningen, så att det blir lättare att connecta hit igen. Vi fasar ut oron och stressen med mer och mer närvaro. 

Det här är inte svårt. "Problemet" är att det är så lätt att det blir svårt för att vi tror i början att vi ska klura ut det med hjärnan. Vi ska inte klura längre, vi ska från och med nu landa in i upplevelsen, och härifrån veta, på riktigt. Vi kan tacka vår briljanta hjärna för allt den räknar ut som vi behöver räkna ut, men när det handlar om stressfrihet stänger vi hjärnkontoret en stund, för friden är någon annanstans, i vår naturliga och sanna varelse, "being", vi ÄR närvaron vi letar efter och upplever den bäst och snabbast genom att uppleva vår livskraft, varelse, kropp och själ, här. 

Hur gör vi detta, då? Genom att lyssna inåt, släppa musklerna och tankarna en stund, andas medvetet, vara i naturen och se på livets upplevelse lite mer som en observatör. Det är som att ta ett steg "bakåt" inombords och se på livet som en film. Då kan vi lättare zooma ut en aning och få andra, bredare perspektiv (istället för att fastna i detaljerna). Redan här lättar det, eftersom spacet ökar. Testa! 

Ge dig lite mer space, ta ett djupt andetag och zooma ut. Låt tankarna sväva iväg (bry dig inte så mycket om dem) och släpp ner axlarna och slappna av i magen och benen. Känn fötterna landa i underlaget och lägg din hand på ditt hjärta. Andas här en stund, följ med i andetaget och se hur spacet ökar och lugnet sprider sig. Här är vi. Allt annat kan tona bort och vi kan få uppleva oss här, så att vi vet. Låt trötthet komma upp, även känslor. Saker som varit nertryckta lossar automatiskt och vi tillåter. Vi andas och släpper, utan ansträngning. Det kan göra ont, men det följs helt naturligt av lättnad och frid, precis som när vi gråtit. Gråt om du vill. Skratta om du vill. Du kan bli förvånad hur mycket skratt som också blivit nertryckt. Tillåt allt en liten stund. 

Härifrån vet du vad närvaro är och ger. Och när den väl är upplevd finns ingen återvändo till jakt eller kamp, utan vi vet att det är här vi vill vara. Här är vi den bästa versionen av oss själva, och kan leva ett upplevelserikt liv i balans och harmoni. 
​
Tack för att du läst ända hit. Hoppas du blivit inspirerad att fortsätta träna på närvaro. 
Kram,
Nina

Plötsligt händer det. Ridån går upp, polletten faller ner och klarheten är ett faktum. Trisslott och Kinderägg på en och samma gång. Upplevelsen är både belöningen, njutningen och överraskningen. 

Allt är så självklart när vi låter korthusen falla och inte längre har motstånd till det som är. Det är ju rätt jobbigt och energikrävande att hålla korthusen uppe, när det enda de vill är att blåsa omkull. De har kanske fyllt sin funktion, spelat det spel som vi snurrat runt i, men förr eller senare faller de, de är gjorda för det. Det enda som egentligen gör ont då är att vi (förmodligen) trott på korthusen ett tag, och nu ser vi att vi faktiskt lurat oss själva in i en illusion som bara är en påhittad fasad. Ofta har fasaderna bara ett syfte; att skydda oss från det ärliga, sanna, stora... som vi tror att vi behöver skydda oss ifrån för att det är så... stort. Men, när ridån går upp och polletten faller ner... blir det bara klarhet kvar. Vilket ger en enorm lättnad, frihet och en upplevelse av sanning inifrån djupet av hjärtat. 

Ibland behöver vi ta ett steg tillbaka, för att tillåta korthuset att falla. Här, mitt i allt, blir det en reflektion över det som är, och en omvärdering av situationen, för att kunna följa livets väg mer ur klarhet. Ofta, väldigt ofta, har vi lagrat massor av känslor inom oss, som vi inte ens är medvetna om, och de får äntligen en chans att komma upp för att frigöras. 

Frigöras, inifrån och ut. Det enda sättet att ge plats för mer ljus, energi, kraft och potential. Det vi är. Bortom fasaderna och murarna. 

Var inte rädd för det som kommer upp, det är bara till för att släppas, så att du kan känna mer av kärleken som bor inom dig, alltid. 

Frid. Oavsett vad. 

Många gånger uppstår frågan om hur i hela fridens namn vi ska kunna acceptera situationer som vi mår dåligt i. Är inte det att "låtsasgilla" läget, bara för att leka positiv? 

Nej, det är det inte. Att acceptera betyder inte att tycka om det. Men det betyder att se (medvetandegöra) och okeja att det som är, är. Eftersom det är. Detta ger, eller tar oss tillbaka till, vår inre frid, och motsatsen, att inte acceptera, är samma sak som att kämpa emot det som är. Vad är det vi önskar, strävar och längtar efter, är det mer stress eller är det sinnesro?

Vilket ger mest sinnesro; att acceptera eller ha motstånd? 

Det finns massor av saker som pågår i samhället som vi inte vill ska pågå. De har uppstått för att vi inte varit medvetna om konsekvenserna, vi har helt enkelt inte förstått bättre. Men om vi nu ser och förstår mer, har vi alla möjligheter att härifrån skapa bättre, just för att vi vet mer. 

Så släpp allt motstånd, så gott du kan. Till allt. Det frigör massor av energi och tillåter dig att landa och få klarhet. Motstånd håller dig fängslad i något som ändå inte är som du önskade. Så bara se det, acceptera det och släpp det. Låt nya tankar få komma och gå, låt flödet visa dig något nytt, härifrån.

​Det finns alltid något nytt, livet vet mer än det vi tror, tänker och varit med om. 

Tillit. 

Livet vill inget annat än att ge oss upplevelsen av närvaro. Varför det? Jo, för att här är det vi söker efter; sinnesro, frid, harmoni och balans. Kraft, mod, styrka och kärlek. Glädje, inspiration, kreativitet och gemenskap.

Men var är "här", då? Detta är en återkommande fråga som dyker upp i samtal. Och väldigt intressant, tycker jag, både att utforska och uppleva. 

En annan intressant fråga som ofta dyker upp är: "Men när vet man att man är där?" Svaret på den frågan är: "Så länge du frågar är du någon annanstans och letar, när frågan egentligen redan är svaret". Du kan ju inte ställa frågan om du inte vore här. 

Det är lite som att vi inte ser skogen för alla träd, om vi är ett träd. Närvaron finns ju här hela tiden, men vi ser och upplever den inte, eftersom den är så... närvarande. Dvs vi letar efter något som inte går att hitta, eftersom vi inte tappat bort det. 

Så hur kan det ibland (och ibland ofta) kännas som att vi absolut inte är i nuet alls, utan precis tvärtom, ÖVERALLT, men inte här?

Så länge vi identifierar oss med tankarna åker vi med dem i upplevelsen, och missar upplevelsen av nuet, som alltid är här. Ungefär så, varken mer eller mindre. En tröst att påminna sig själv om när det känns spretigt, stressigt och obalanserat. Vi upplever helt enkelt spridda skurar av tankar som far runt, eller maler samma tankesnurror om och om igen, och tröttar ut oss själva fullständigt. 

Livet är ju fyllt av humor och insikterna trillar ofta ner som skrattretande finurligheter som bara känns wow, helt plötsligt när vi hackar persilja, tittar på molnen eller står i duschen. Idag, när jag kände mig fullmatad av information och dimmig i huvudet, (allt annat än klar i knoppen alltså), förundrades jag över hur frånvarande närvaron kändes och precis där och då var jag tillbaka, här, i nuet! Det blev på en sekund klart för mig att det är omöjligt att vara frånvarande när jag undrar var närvaron är. 

Närvaron är här. Vi är denna närvaro. Det kan kännas stort att se det så här, men vad kan vara mer sant än detta, egentligen? Vi är inte vana vid att se på oss själva ur detta perspektiv, men det är dags att höja blicken inåt. Höja blicken inåt. Så stora är vi, större än denna fysiska kropp som bär en del av oss. 

När vi ser vem vi är öppnas nya portar av oändliga möjligheter. Av sig själv, av själva livet. 

Så, se dig själv här, nu. Fråga dig var du är. Upplev dig själv här och magin är ett faktum. Det är fullt möjligt att det tar en sekund, och att denna sekund förändrar ditt liv för evigt.