Många gånger uppstår frågan om hur i hela fridens namn vi ska kunna acceptera situationer som vi mår dåligt i. Är inte det att "låtsasgilla" läget, bara för att leka positiv? 

Nej, det är det inte. Att acceptera betyder inte att tycka om det. Men det betyder att se (medvetandegöra) och okeja att det som är, är. Eftersom det är. Detta ger, eller tar oss tillbaka till, vår inre frid, och motsatsen, att inte acceptera, är samma sak som att kämpa emot det som är. Vad är det vi önskar, strävar och längtar efter, är det mer stress eller är det sinnesro?

Vilket ger mest sinnesro; att acceptera eller ha motstånd? 

Det finns massor av saker som pågår i samhället som vi inte vill ska pågå. De har uppstått för att vi inte varit medvetna om konsekvenserna, vi har helt enkelt inte förstått bättre. Men om vi nu ser och förstår mer, har vi alla möjligheter att härifrån skapa bättre, just för att vi vet mer. 

Så släpp allt motstånd, så gott du kan. Till allt. Det frigör massor av energi och tillåter dig att landa och få klarhet. Motstånd håller dig fängslad i något som ändå inte är som du önskade. Så bara se det, acceptera det och släpp det. Låt nya tankar få komma och gå, låt flödet visa dig något nytt, härifrån.

​Det finns alltid något nytt, livet vet mer än det vi tror, tänker och varit med om. 

Tillit. 

Livet vill inget annat än att ge oss upplevelsen av närvaro. Varför det? Jo, för att här är det vi söker efter; sinnesro, frid, harmoni och balans. Kraft, mod, styrka och kärlek. Glädje, inspiration, kreativitet och gemenskap.

Men var är "här", då? Detta är en återkommande fråga som dyker upp i samtal. Och väldigt intressant, tycker jag, både att utforska och uppleva. 

En annan intressant fråga som ofta dyker upp är: "Men när vet man att man är där?" Svaret på den frågan är: "Så länge du frågar är du någon annanstans och letar, när frågan egentligen redan är svaret". Du kan ju inte ställa frågan om du inte vore här. 

Det är lite som att vi inte ser skogen för alla träd, om vi är ett träd. Närvaron finns ju här hela tiden, men vi ser och upplever den inte, eftersom den är så... närvarande. Dvs vi letar efter något som inte går att hitta, eftersom vi inte tappat bort det. 

Så hur kan det ibland (och ibland ofta) kännas som att vi absolut inte är i nuet alls, utan precis tvärtom, ÖVERALLT, men inte här?

Så länge vi identifierar oss med tankarna åker vi med dem i upplevelsen, och missar upplevelsen av nuet, som alltid är här. Ungefär så, varken mer eller mindre. En tröst att påminna sig själv om när det känns spretigt, stressigt och obalanserat. Vi upplever helt enkelt spridda skurar av tankar som far runt, eller maler samma tankesnurror om och om igen, och tröttar ut oss själva fullständigt. 

Livet är ju fyllt av humor och insikterna trillar ofta ner som skrattretande finurligheter som bara känns wow, helt plötsligt när vi hackar persilja, tittar på molnen eller står i duschen. Idag, när jag kände mig fullmatad av information och dimmig i huvudet, (allt annat än klar i knoppen alltså), förundrades jag över hur frånvarande närvaron kändes och precis där och då var jag tillbaka, här, i nuet! Det blev på en sekund klart för mig att det är omöjligt att vara frånvarande när jag undrar var närvaron är. 

Närvaron är här. Vi är denna närvaro. Det kan kännas stort att se det så här, men vad kan vara mer sant än detta, egentligen? Vi är inte vana vid att se på oss själva ur detta perspektiv, men det är dags att höja blicken inåt. Höja blicken inåt. Så stora är vi, större än denna fysiska kropp som bär en del av oss. 

När vi ser vem vi är öppnas nya portar av oändliga möjligheter. Av sig själv, av själva livet. 

Så, se dig själv här, nu. Fråga dig var du är. Upplev dig själv här och magin är ett faktum. Det är fullt möjligt att det tar en sekund, och att denna sekund förändrar ditt liv för evigt.