Kan man träna på närvaro?

Mitt raka svar är: Ja! Och att vi bör göra detta med högsta prioritet! Varför det?
Först vill jag klargöra för skeptikern (med all rätt, fortsätt vara skeptisk tills du känner dig "klar"!) att "träna på närvaro" absolut kan låta paradoxalt. Närvaro ÄR ju redan, så hur ska vi kunna träna på den?

Det jag syftar på är UPPLEVELSEN av närvaron. Vi har alla sett och upplevt (och lidit av) vad stress gör, både för oss själva och våra nära. Stress blockerar, skapar missförstånd, förminskar och komprimerar (perspektiv, flöde, uttryck...) och detta i sin tur leder alltid (!) till minskad energi, glädje, inspiration och lösningsfokus, vilket sedan i sin tur leder till stängdhet, irritation, rädsla, oro, ångest, obalanser, stagnation, smärta, sjukdom... Stress med olika symtom och namn.

Så, om vi tränar på vad upplevelsen av närvaro är, så kan vi åter connecta med upplevelsen och på detta sätt förhindra stress. Det går nämligen inte att uppleva stress och närvaro samtidigt, precis som man inte kan uppleva rädsla och kärlek samtidigt. 

När vi tränar på upplevelsen av närvaro öppnar vi upp spacet inom oss, det vi är djupt inombords som är frid, kärlek, ro och balans. Har vi upplevt detta vet vi, och det är det vi är ute efter i träningen, så att det blir lättare att connecta hit igen. Vi fasar ut oron och stressen med mer och mer närvaro. 

Det här är inte svårt. "Problemet" är att det är så lätt att det blir svårt för att vi tror i början att vi ska klura ut det med hjärnan. Vi ska inte klura längre, vi ska från och med nu landa in i upplevelsen, och härifrån veta, på riktigt. Vi kan tacka vår briljanta hjärna för allt den räknar ut som vi behöver räkna ut, men när det handlar om stressfrihet stänger vi hjärnkontoret en stund, för friden är någon annanstans, i vår naturliga och sanna varelse, "being", vi ÄR närvaron vi letar efter och upplever den bäst och snabbast genom att uppleva vår livskraft, varelse, kropp och själ, här. 

Hur gör vi detta, då? Genom att lyssna inåt, släppa musklerna och tankarna en stund, andas medvetet, vara i naturen och se på livets upplevelse lite mer som en observatör. Det är som att ta ett steg "bakåt" inombords och se på livet som en film. Då kan vi lättare zooma ut en aning och få andra, bredare perspektiv (istället för att fastna i detaljerna). Redan här lättar det, eftersom spacet ökar. Testa! 

Ge dig lite mer space, ta ett djupt andetag och zooma ut. Låt tankarna sväva iväg (bry dig inte så mycket om dem) och släpp ner axlarna och slappna av i magen och benen. Känn fötterna landa i underlaget och lägg din hand på ditt hjärta. Andas här en stund, följ med i andetaget och se hur spacet ökar och lugnet sprider sig. Här är vi. Allt annat kan tona bort och vi kan få uppleva oss här, så att vi vet. Låt trötthet komma upp, även känslor. Saker som varit nertryckta lossar automatiskt och vi tillåter. Vi andas och släpper, utan ansträngning. Det kan göra ont, men det följs helt naturligt av lättnad och frid, precis som när vi gråtit. Gråt om du vill. Skratta om du vill. Du kan bli förvånad hur mycket skratt som också blivit nertryckt. Tillåt allt en liten stund. 

Härifrån vet du vad närvaro är och ger. Och när den väl är upplevd finns ingen återvändo till jakt eller kamp, utan vi vet att det är här vi vill vara. Här är vi den bästa versionen av oss själva, och kan leva ett upplevelserikt liv i balans och harmoni. 
​
Tack för att du läst ända hit. Hoppas du blivit inspirerad att fortsätta träna på närvaro. 
Kram,
Nina