En dialog mellan Mörkret & Ljuset inom oss

Mörkret:
Varför låtsas du som att livet är enkelt?
Du glorifierar närvaron som om den räddar någon.
Folk kämpar. De faller. De går sönder.
Ser du inte det?

Ljuset:
Jag ser.
Jag ser varje reva, varje tyst gråt, varje bortvänd blick.
Men jag ser också det som bär därunder.
Det som finns kvar, när kampen vilar.

Mörkret:
Du förstår inte.
Livet slår. Det är orättvist. Hårt.
Folk blir svikna, sjuka, förlorar, glöms bort.
Var är du då?

Ljuset:
Jag är där, precis där.
Inte för att ta bort smärtan,
utan för att mjuka upp vägen genom den.
Jag viskar, när du skriker.

Mörkret:
Du viskar? Vad hjälper det mot skärande verklighet?
Mot räkningar, ensamhet, ångest?
Du är naiv, som tror att acceptans är lösningen.

Ljuset:
Inte lösningen, men början.
När vi slutar fly, börjar vi känna.
När vi känner, börjar vi förstå.
Och ur förståelsen kommer rörelse, inifrån.

Mörkret:
Men jag är verkligare än du.
Folk tror mig mer än dig.
De bär mig i sina steg, i sina tankar.

Ljuset:
Ja, tills de minns vem de är,
när de vilar för en stund i stillheten…
då glimmar jag till.
Inte för att övervinna dig,
utan för att påminna om helheten.

Mörkret (tystnar lite):
Du gör det svårt för mig att hata dig.

Ljuset (leende):
Och du gör det möjligt för mig att lysa och hålla om.